I lördags var det ju Eurovision, om det är någon som inte visste. Jag och Adam är inte så förtjusta i svenska Melodifestivalen, men Eurovision är faktiskt en fin tillställning. Hela Europa samlas och förenas mes musik, det är fint. Jag tycker också om att höra alla språken och det känns alltid som att varje bidrag representerar sina länder så himla bra. Med det menar jag inte att alla låtar är bra, utan att kulturellt representeras låtarna bra.
Jag bjöd över Andreas, som peppade mer inför ishockey finalen dagen därpå, men tyckte ändå att det skulle vara kul med Eurovision. Adam bjöd över sin kompis Anna. Jag lagade iransk mat, gult ris med bär och saffranskyckling. Till dessert blev det rabarberpaj med vaniljvisp. Rabarbern kom från trädgården och när det är hemodlat så smakar det alltid lite bättre, eller så försöker man intala sig själv att det är godare bara för att man alltid SKA uppskatta naturligt odlat mat mer än köpt.
Jag hejade på Danmark, Andreas hejade ironiskt på Island och Adam gillade den kastrerade rumänen. Malmö skötte sig mycket bra och jag var så stolt över att vara svensk. För är det något de lyckades med så var det att framhäva den svenska självironin och det faktum att vi, i många anseenden, är ett land som anstränger sig för att vara politiskt korrekta och jämnställda. Petra Medes pausunderhållning med sången om Sverige var pricken över i:et och det var verkligen så fint när det fick in att vi har legaliserat homosexuella äktenskap. En stor fet smäll på de flesta europeiska ländernas käftar!
Det var som en sommarkväll, när man sitter in mot småtimmarna framför tv:n med altandörren öppen.
