Idag har min termometer sagt att det var 22 grader, men solen har knappt varit framme. Jag var något skeptisk, men gick ändå ut ur huset utan strumpbyxor och Adam med shorts. Det visade sig fungera för det var så varmt, och vindarna var varma, sådana vindar man tycker om. Längtar tills jag blir ledig från skolan, vilket det känns som att jag redan är förutom mina tre sista tentor.
Sommaren kommer jag att spendera i Skåne och jag har av en mycket speciell anledning inte kunnat åka hem och hälsa på familj och vänner lika ofta som velat. Det har faktiskt varit jobbigt. Jag kan förstå omständigheterna men tyckt att "anledningen"(kan vi väl kalla honom) har fått mig att inte känna mig välkommen i mitt eget barndomshem. Jag har stört mig på att "anledningen" fått mat av mina föräldrar samtidigt som jag vissa månader har haft det knapert med pengar till just mat. Jag är samtidigt den som har så himla himla svårt för att be mina föräldrar om pengar. Inte för att de skulle säga nej, utan för att jag tjänat mina egna fickpengar sedan jag var 14 år och nu när jag dessutom inte bor under deras tak blir det ännu svårare att be om pengar, speciellt när de har en annan mun att fylla.
Känner att jag får sluta där, jag kan hålla på länge med detta. När jag går in i de tankebanorna så känner jag mig så fruktansvärt självisk. Jag pendlar mellan att se mig själv som offer och ibland som ett bevis på att "karma's a bitch". Det var jag som gjorde slut och satte både honom och mina föräldrar i den här positionen och jag antar att jag bara får stå mitt kast. Inte lönt att ta upp detta nu ändå när det snart är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar